Att vara kille med mens

Ylvar är en man i 30-årsåldern som menstruerar. Själva mensen är inte särskilt laddad för honom. Han jobbar i vården och har ganska lätt för att prata om det över huvud taget.

Bildtext: Närbild på transkilles ansikte

– På min arbetsplats är det en rätt så rå jargong. Det är sjuksköterskor och läkare som ofta drar olika historier om kroppsvätskor vid lunchen fastän andra sitter och äter. Och det är samma sak med mens. Det är inte något tabu att prata om. Folk lånar tamponger av varandra och alla vet vilka som har ett lager. Det är väldigt öppet på det sättet.

Ylvar ser sin mens som en självklar del av kroppen. Han tänker på mens ungefär som smuts under naglarna och tycker att det kan kännas bra.

– Jag tycker att det känns skönt när det känns smutsigt, fast smutsigt på ett positivt sätt. Inte smutsigt som i skamligt eller känslomässigt smutsigt utan som en del av att få vara otvättad. Att låta saker få gå som det går med kroppen. Att få vara grabbig på det sättet.

Nästan alla mina minnen från att ha mens i tonåren är kopplade till sport och träning. Till att kämpa. Vi fick näsblod, rev upp handflator och allt möjligt, det var liksom samma blod.

Ylvar

När han först fick mens var det förknippat med ansträngning, sport och kamp. Han var 13 år och spelade basket med några killar när han plötsligt fick en boll i huvudet och föll omkull. Han blev snurrig och gick hem. Då upptäckte han att mensen hade kommit.

– Jag minns att jag tänkte att bollen hade tryckt till min kropp och stött ut blod eller att blodet hade lossnat från huvudet. Men det var mer kopplat till kamp än till att vara tjej.

– Nästan alla mina minnen från att ha mens i tonåren är kopplade till sport och träning. Till att kämpa. Vi fick näsblod, rev upp handflator och allt möjligt, det var liksom samma blod.

– Jag minns att folk brukade säga ”nu när du har fått mens så har du blivit kvinna”. Men jag kände inte så.Och man lärde sig tidigt att man behövde gömma det för att inte bli skrattad åt. Men allt det handlade ju om omgivningen, inte om min kropp och hur jag såg mig själv.

Det kan kännas otryggt att söka vård för sådant som är förknippat med att vara kvinna, när man inte själv är det. För en del transkillar kan det handla om en oro för att bli ifrågasatt eller tillsagd att man är på fel ställe. Som icke-binär transperson kanske man varit med om att inte bli tagen på allvar. Ylvar, som inte har något genomgått någon könsbekräftande behandling, har en del erfarenhet av att inte passera som kille i kontakt med vården.

Jag minns att folk brukade säga ”nu när du har fått mens så har du blivit kvinna”. Men jag kände inte så.

Ylvar

– Sämst bemötande fick jag en gång när jag gick på snabbkoll och tog cellprov. De hade till och med en liten regnbågsflagga på dörren, ändå lyckades hon som jag gick till börja prata om ”vi kvinnor” utan att veta någonting om mig."

– Sådant är lite väl chockartat när man ligger där med benen i vädret. ”Det är skönt för oss kvinnor att vi får ta det här provet” sa hon. ”Ja, men det är skönt för mig också” tänkte jag. Det var en chock. Jag ville bara komma därifrån.

Det är viktigt att man lyssnar på sin kropp och uppsöker vården när man behöver det. Men att säga ifrån i möte med en läkare kan vara svårt. Det kan underlätta att be en vän eller någon närstående följa med. Ibland kan man också behöva hjälpa vårdpersonalen genom att berätta vilka ord man föredrar eller om man har ett annat namn än vad som står i ens journal. I mötet med läkare som han ska träffa flera gånger brukar Ylvar alltid ta upp sådant.

– Det är förstås lättare när det rör sig om en längre kontakt. När det är en läkare som jag vet att jag ska träffa flera gånger ser jag alltid till att ta upp det och be dem skriva det namn och pronomen jag önskar i journalen. Då förutsätter jag inte att de ska ta rätt utan tänker att det är bäst både för min skull och deras skull, så de slipper känna i efterhand att de gjort fel.

Det är förstås inte bara upp till en själv. Har man tagit upp sådant är det vårdpersonalens ansvar att bemöta en därefter. Det finns inget som hindrar vårdpersonal att använda det namn och pronomen en besökare ber om. Tvärtom är ett sådant gott bemötande en del av jobbet. Ens kön ska inte spela någon roll om man behöver söka vård för mensrelaterade problem. Vare sig man har endometrios, myom eller PMDS ska det viktiga för vården vara att hitta rätt åtgärder för de symptom man har. Inte vilket kön man har.

”Det är skönt för oss kvinnor att vi får ta det här provet” sa hon. ”Ja, men det är skönt för mig också” tänkte jag.

Ylvar

Ylvar har behövt söka vård för premenstruella besvär som ångest och depression. Han har i perioder mått mycket dåligt psykiskt av det. Det har även varit svårare för honom att prata om än själva mensen.

– Jag har alltid varit irriterad på att ha PMS eftersom jag mår mycket sämre då. Att prata om PMS känns också jobbigt. Det är mer kopplat till att vara en biologiskt kvinnlig varelse för mig. Men jag har ändå varit tvungen att prata om det, eftersom jag behövt medicin för det. 

– Jag tar antidepressiva i allmänhet, men jag skulle nog kunna ta det bara vid PMS. Jag var sjukskriven för en utmattnings-depression ett tag, och då blev det här ännu mer aktuellt. Jag sa till läkaren att jag mådde mycket sämre när jag hade PMS, men han verkade inte veta något om att anpassa behandling efter humörsvängningarna kopplat till menscykeln. Det kan ju bli ett ännu större problem, när man tycker det är svårt att prata om det till att börja med.

En del killar och icke-binära transpersoner kan ha samma behov av vård som många cis-kvinnor, beroende på hur ens kropp ser ut och fungerar. Det har man också lika rätt till. Många vårdgivare har blivit mer transkompetenta, men det finns fortfarande stora problem. Ylvar tycker att vården behöver bli bättre på att anpassa sig efter person. Inte efter kön.

– Jag skulle bara önska att de var transkompetenta. Att de kunde skilja på kön och person. De borde kunna skilja på identiteten, hur man känner sig, och hur ens kropp reagerar.